Karate kid (1984)

Hur uttalar man egentligen Ralph Macchio? Som liten pojke stod jag nedanför min storasysters idolaffisch och försökte forma namnet i min mun. Ralph uttalade jag [Ra:lf] eftersom jag visste en som bodde i Brattvall som Ralf Sandberg. Efternamnet var svårare. Macchio. H:et behövdes nog inte, men hur skulle man göra med C? Få saker stavades med C. Cykel. Också hade mamma och pappa ett kakaopaket som hette Cacao Ögonblink. Min kompis uttalade felaktigt detta med två C, [sa:ssao]. Rätt uttal skulle vara [k'a:kao]. Så kom jag fram till att flickidolens efternamn skulle uttalas enligt kakaoprincipen. Alltså som en smörgås fast med "io" på slutet,  [M'a:kio]. Än idag vet jag inte hur man ska uttala det.

Nu är det ju inte så att jag helt osökt kom att tänka på Ralph Macchio. Det gör man ju inte. Nä, man tänker naturligtvis på Ralph Macchio eftersom man råkar streama Karate Kid (1984) på Netflix. En otroligt bra film när den kom, men som 2016 känns väldigt trött. Inte ens när jag anstränger mig som mest uppskattar jag filmens bästa scen, när Ralph Macchio med hjälp av "tranans teknik" besegrar William Zabkas ondeskefulla karaktär Johnny. Det blir bara dumt när Johnny helt naivt och utan att försvara sig, rusar fram emot Daniel som otvivelaktigt laddar för en spark. Det passar inte en karaktär som Johnny att göra ett sånt misstag. Naturligtvis träffas han av tran-sparken och förlorar matchen. Inte så trovärdigt eftersom Johnny är typ bäst på Karate. Även om han är ondskan själv personifierad borde Johnny fått vinna.

Några saker med filmen intresserar mig ändå. För det första, hur kunde regissören John Avildsen göra en så medioker film när han tidigare gjort superfilmen Rocky (1976)? Karate kidhistorien har ju en sån jäkla potential. Så här: nyinflyttad hunk med putläppar möter söt flickvän i Elisabeth Shue (som senare även fick flickvänsroller i En natt på stan, Cocktail och Tillbaka till framtiden ll). För att bli godkänd i sitt nya sammanhang måste Mr. Putmun besegra några pennalister på deras egen hemmaplan, i kampsportsringen. Något som bara kvarterets mossiga fastighetsskötare kan hjälpa honom med. Vad kan misslyckas?

För det andra, John Avildsens porträtt av Johnny. En tillitstufsad tonåring på glid, men som exponeras för så mycket godhet i Daniel att han i filmens sista scen sliter pucklan ur domarens hand för att själv överlämna den till Daniel med slutorden: "You are allright Daniel!" Det intresserar mig precis som alla vändpunkter gör. Vad är det som får oss att helt plötsligt göra goda gärningar? Kanske bär Johnny på svaret?

En annan sak, vad hände med Ralph Macchio? Kanske blev det som med Taco Ockerse och hans nyinspelning av Puttin' in the Ritz. En tillfällig fluga. En One hit Wonder. Precis som Ralph Macchio en gång klipptes ut från Frida eller Okey och tapetserades upp i varenda flickrum, sålde Taco's album i över en halv miljon exemplar. Man trodde att detta skulle vara för evigt, men det gjorde det inte. Vissa människor har en peak som varar livet ut. Brad Pitt till exempel. Men någon måste väl representera verkligheten?