I samband med en intervju med Peter LeMarc i SVT:s Sverige ger han sin syn på hur kärlek gestaltas i musik. Att kärlekssånger oftast handlar om förälskelse. Intensitet snarare än intimitet. Att få artister sjunger om kärlek i nöd och lust.
Det är så jag ser på Peter Hedges romantiska komedi Dan in real life. Att det är en berättelse som utger sig för att handla om kärlek, men som i själva verket handlar om blixtar, dunder och magiska under. "Byxkärlek" som pappa brukar säga. Så här: Den halvdeprimerade änklingen Dan går till en bokaffär där han träffar färgsprakande Marie som spelas av Juliette Binoche (Frihet den blå filmen, Den engelske patienten). Efter några minuter med Marie är Dan övertygad om att detta är kvinnan i hans liv. Tyvärr visar det sig att det är hans brorsas flickvän. Vilket blir svårt för Dan att acceptera eftersom han är förälskad. Eller, drabbad av den andliga upplevelsen: "jag-har-känt-dig-i-en-halvtimma-och-nu-vill-jag-att-du-ska-bli-mamma-till-mina-tre-barn".
Om jag hade varit med i filmen skulle jag fälla sarkastiska kommentarer om detta. Jag skulle spelar Dans lillebror som skojar om att tonåren ringde och ville ha tillbaka sina känslor. Särskilt när Dan hamnar bakom Marie under ett gympapass varpå han blir så kåt att han måste undvika henne resten av kvällen.
Bortsett från detta pubertala sätt att beskriva stor kärlek är Hedges andra film i egen regi väldigt mysig. Kanske för att handlingen kretsar kring en familj som träffas för att just ha det mysigt. Men det är också någonting med tonen. Det är välgjort och vackert. Alla älskar Dan och jag älskar förträffliga Steve Carell. Eller är jag bara förälskad?
Filmen bör inte jämföras med Gilbert Grape (1993), men det är svårt att inte snegla på detta mästerverk eftersom Hedges hade stor del i produktionen. Egentligen handlar det om att den filmen hade bättre förutsättningar i kombinationen Lasse Hallström (regi), giganten Sven Nykvist (foto) och att filmen hade en populär roman som förlaga. Skriven av ingen mindre än Hedges som även senare skrev manuset. Men det kunde ha blivit en annan manusförfattare. När Lasse frågade Hedges, över en knastrande telefonledning från Sverige, var författaren nämligen osäker på om han skulle anta utmaningen. Han kom närmast från teatern och hade aldrig skrivit manus för film. Villkoret för samarbetet var därför att få bo hos Lasse under skrivarprocessen. Sagt och gjort. Hedges drog till Sverige och efter en månad var deras gemensamma öde beseglat.
Den stora skillnaden här, förutom genre, är att Gilbert Grape bär på ett viktigt budskap. Något man inte kan säga om hollywoodfilmer generellt. Gilbert Grape lär oss något viktigt. Nämligen att man aldrig kan bli medveten om sig själv om man hela tiden är upptagen av vad andra människor behöver. Vill man vara elak skulle man kunna säga att budskapet i Min brors flickvän är att man ska gå i den riktning som det gamla punkbandet DLK skämtsamt förespråkar, "dit kuken pekar". Frågan är om komedi verkligen kräver ett bättre budskap? Troligen inte, men alltför ofta saknar drömfabrikens produktioner en djupare innebörd. Här tycker jag att man går miste om något. Möjligheten att förändra världen. Lite i taget. Herregud! Min brors flickvän hade en budget på 25 miljoner dollar och den enda frågan som vibrerar under eftertexterna är huruvida man ska lyssna på sammandragningarna i underlivet!?
Filmen har ändå många höjdpunkter. En av dem är när Dan anklagar sin dotter för att inte ha åldern inne för kärlek, varpå han sparkar ut hennes pojkvän Marty. Innan Marty åker hem förklarar han för Dan vad kärlek är. Att den är en egenskap, inte en känsla. Dan som fram till det ögonblicket sett Marty som en byxkär tonåring, förbluffas av denna världsvana slutsats och snor hans mening och använder den på Marie. Som om det var han själv som kommit fram till dessa bevingade ord. Det är roligt. Väldigt roligt. Så roligt som det bara kan bli med Steve Carell i högform.
Man skulle också kunna se filmen ur det allvarliga moraliska dilemma som den beskriver: Vad ska man göra om man blir kär i sin brorsas flickvän? Jag kommer ihåg ett liknande problem när jag som pojke förälskade mig i en tjej som även brorsan var förtjust i. Hon hette Unni och hade mörkt svallande hår. Dessa blixtar och dunder utspelade sig i samband med att jag för första gången såg Unni i baddräkt. Det var en varm sommardag hemma i byn och Unni stod vid poolen. Eller ja, det var egentligen ingen pool. Bara en damm som pappa fyllt med kallvatten till ankorna. Men, vi plaskade i detta vattendrag som om det vore en pool. Hursomhelst. Unni stod framför mig i baddräkt. Instinktivt förstod jag att känslorna som detta väckte inuti pojkkroppen måste vara fel. Kanske för att jag var fem och hon femton? Och att jag aldrig sett småpojkar tillsammans med större flickor. Vi var allt för barnsliga för sådana som Unni. Mina bryderier hade ingenting att göra med att jag övervägde vilka juridiska konsekvenser det skulle innebära att följa den riktning som DLK förespråkade, dessa var jag fullständigt aningslös inför. Någon gång hade jag tittat ned i mina byxor, men alltid med obesvarade frågor. Tankar hit och dit, men inga svar. Jag vet inte varför, men jag förstod alltså att det som brann i mig när jag såg Unni i baddräkt, obönhörligen måste släckas. Så när badkalsongerna började röra på sig hoppade jag ned hos ankorna och kvävde den pojkatiga lågan. Det var det enda rätta att göra. Därmed ingenting sagt om hur Dan hanterade det faktum att Marie var tillsammans med hans bror. Det behöver jag förresten inte avslöja här och nu. Hursomhelst är det en jäkla bra fråga. Hur skulle du göra?
